Ett område som jag får uppdrag i är att chef och medarbetare är frustrerad över en medarbetare och arbetskamrat. Chefen säger till mig ”kan du göra något åt denna medarbetares attityd och beteende”, vi är så trötta på hen och vi vet inte vad vi ska göra eller det måste vara slut nu på hens beteende och fattar inte hen så måste vi titta på hur vi kan skiljas från hen.

Mitt första möte med hen blir ofrånkomligt inte helt objektivt då jag i uppdragsbeskrivningen fått med mig en hel del åsikter från chefen. Det jag dock lärt mig är att som uppstart i mötet med hen så lägger jag upp allt jag vet vilket kan innebära att hen känner sig helt avklädd, dissad, tillintetgjord etc. Därför är mitt nästa raska steg att tydliggöra att jag är här för att hjälpa och stödja hen under förutsättningar att hen vill få hjälp av mig. Detta vill normalt hen och hen får oftast redan vid första mötet en känsla av att någon lyssnar objektiv på hen också.

En av mina uppgifter är att förstå det som kan ligga bakom hens beteende som skapar sådan frustration hos ledare och arbetskamrater. Detta kan vara ett jobb som tar sin tid där vi får göra en resa tillbaka i hens liv, prat om barndom och allt hen varit med om. Ibland kan hen relativt snabbt förstå vad i hens historia som kan ligga bakom och vilka känslor som kan dra igång det destruktiva beteendet. Ibland kan hen ha mycket svårt att minnas sin barndom eller skydda sin barndom med att allt var bara bra.

När jag reflekterar om detta så tänker jag på en person som jag arbetat med under en längre tid, ca 5 månader och vi (jag) hade svårt att sätt fingret på vad som skulle kunna vara grundorsaken till det dåliga och destruktiva beteendet. Så en dag när jag satt i bilen och reflekterade över en kollega som jag handleder och dennes problem så klack det till i min skalle. Helt plötsligt såg jag hela förloppet framför mig. Hens berättelse om hur hen hade det i barndomen, i skolan, med kompisar och hur hen tagit med sig sin överlevnadsstrategi in i vuxenlivet. För att hen skulle synas och få kontakt med andra var hen i barndomen tvungen att dels skydda sin familjs liv (de fick inte komma ut vilka problem som fanns bakom entredörren), dels visa att hen var bäst på allt, vågade mest, vågade och fick göra saker som ingen annan vågade eller fick o.s.v.

Rädslan idag att ”inte vara någon och inte vara tillräckligt kompetent” gör att hen provocerar, skryter, skyller ifrån sig, är sarkastisk etc. allt för att synas och skapa kontakt. När jag tydliggjorde detta för hen föll alla bitar på plats. Hen kunde tydligt se hur hen beter sig i dag i en omgivning som inte accepterar dessa beteenden och attityder. Hen kunde förstå all ilska mot hen och sa att alla de åsikter som fanns runt om hen och som jag hade inlett våra möten med faktiskt stämde.

Idag jobbar med att ändra beteenderepertoar och hens ledare kan stödja hen på ett mycket aktivt och funktionellt sätt. Hen har berättat om sin upptäckt för samtliga arbetskamrater, bett dem om ursäkt för sitt beteende och nu finns alla runt hen som stöd. Med uthållighet, förtroende och reflektion kom vi (både hen och jag) åt det bakomliggande som skapade en möjlighet till framtid förändring.