Vi läser och hör i alla nyheter med jämna mellanrum att orsaken till ökningen av sjukskrivningarna är stress eller som den också benämns, psykosomatiska åkommor.
Tittar jag på många av de människor som jag möter i mitt arbete så är det merparten ledare. Allt från första linjens chefer till vd:ar och koncernchefer. Alla, ja jag vill säga alla uttrycker en frustration över att inte hinna med och göra det som de ska och vill göra. De upplever att de slits i dem hela tiden.
Ett knep de då försöker med är att samtidigt som de sitter på ett möte, oavsett viktighet eller leker med sina barn eller spelar golf eller är ute och samåker med sina säljare eller vad de nu gör så svarar de på sina mail för att rensa mailkorgen, dom svarar i telefon, dom letar fakta till nästa möte, skickar sms till familjen att de är sena o.s.v.
Jag blir trött när jag tänker på hur många har det och så undrar jag över hur jag själv har det. Absolut, jag är där också med jämna mellanrum även om jag måste säga att jag blir bättre och bättre. Och ju mer jag reflekterar om mig själv och mina beteenden och vad som gör att jag hamnar i stress, så kommer jag fram till ett och samma svar – RÄDSLA. Rädsla för att missa något, rädd för att inte vara duktig, rädd för att få kritik, rädd för att inte vara betydelsefull, rädd för att inte vara omtyckt, rädd för att bli bortvald o.s.v.
Det jag kan se när jag arbetar med ledare är att i ”botten” hos var så är det mycket rädsla att inte duga, var omtyckt och duktig ledare som plågar dem. Jag möter också många ledare som fastnat i sina beteende och vet inte hur de ska komma ur dessa mönster.
De personer som av olika anledningar inte får möjligheten till hjälp och stressen d.v.s. rädslan blir bara starkare så vet vi att det leder till sjukskrivning och i värsta fall så får jag också en fysisk åkomma som kanske aldrig läker helt. Det vi vet är att lugnande tabletter av olika form är en kortsiktig hjälp. Den långsiktiga hjälpen är insikt om mig själv, vad som gör att jag hamnat där jag hamnat och stöd i att hitta nya levnads- och förhållningssätt.
Rädslan har många ansikten fast i min grund så är det oftast en och samma rädsla i botten och det är känslan att vara instängd och därmed inte överleva. Instängd att vara tvingad göra på ett visst sätt, vara andra till lags, bli accepterad av andra, följa en viss struktur o.s.v. I stället vill jag känna friheten att kunna välja själv och friheten att göra allt jag själv vill.
Jag kan göra på två sätt när rädslan slår till. Det ena är att jag börjar styra upp allt och alla runt mig, se till att omgivningen gör som jag tycker är rätt och så blir jag arg, ledsen eller förtvivlad d.v.s. stressad när det inte blir så som jag försöker få omgivningen till. Hela detta beteendet är ren själviskhet som sätts igång av att jag är rädd det vi i dagligt tal kallar stressad.
Det andra alternativet är att jag försöker vara duktig och genom att tillfredsställa alla andras behov som t.ex. att alltid vara tillgänglig, finnas till hands för de som behöver, ställa upp och fixa allt och då gärna innan de ber om det. Med andra ord jaga livet ur mig, ständigt tillgänglig på telefon, sms, mail etc. Samma sak händer jag blir arg, ledsen, trött, förtvivlad och det vi kallar för sönderstressad
När jag kommer på detta och ”sätter mig ned” för reflektion så ställer jag mig ofta frågan ”vad är det som triggar igång mig?”. I alla situationer kan jag säga att det är rädslan som spökar.
Jag vet vad jag behöver göra för att komma tillbaka och minska min inre stress. Det är att stanna upp, observera vad jag håller på med och vilken rädsla som härjar, acceptera att nu är rädslan igång och att den har fångat mig. Därefter ber jag en stilla bön om få hjälp med att acceptera allt jag inte kan eller ska påverka om att få mod och kraft att förändra det jag kan påverka d.v.s. mig själv och att jag ska bli visad var gränsen går. Helt plötsligt så känner jag mig befriad d.v.s. fri att välja själv, gå min väg och samtidigt ge andra deras frihet. Jag behöver inte styra upp min omgivning för att jag ska känna mig fri. Min frihet sitter i mig och mitt förhållande till andra, jag behöver inte bejaka alla andras önskan, krav eller förväntningar.
Lugnet infinner sig alltid, jag har lärt mig ännu en ny läxa från livet.