Jag följer presskonferensen med Anna Kindberg Batra och jag gör det med tårar i ögonen då jag saknar ödmjukheten. Som jag upplever det så kan jag inte skymta en enda tillstymmelse till ödmjukhet i att hon gjort något som helst fel i sitt ledarskap.
Det hon säger är att det finns en otrygghet i partiet och splittring i partiet, hon pratar om att ”vi” lägger allt fokus på att kritisera varandra i stället för att lägga fokus på vår politik, att vi har ägnat oss åt själskadebeteende samt några fler påståenden i samma riktning. För mig är det ett enda slag mot henne själv som ledare vilket jag inte känner att hon har tagit in.
Min upplevelse är att hon säger – Jag har varit duktig, haft rätt fokus och ”att jag inte har lyckats beror på de andra”. Jag har satt igång många aktiviteter som många i partiet varit delaktiga och djupt engagerade i. Ett arbete som har varit riktigt bra ”tack vare mig”.
Jag vet att jag nu i min skrivning kan låta lite väl cynisk och orättvis. Det är för att jag ställer höga krav på ledare att vara reflekterande, självrannsakande och utifrån detta ödmjukt kunna se sina felsteg, erkänna sina felsteg och gottgöra dem som eventuellt har skadat för att sedan tillsammans med mina medarbetare ta nya tag och hitta de vägar vi ska gå framåt eller hantera den uppkomna situationen.
Förlåt mig, jag tror definitivt inte att AKB har gjort sin reflekterande och självrannsakande hemläxa med fokus på vad som ärligt är hennes felsteg. Det känns som att nu, på min sista dag som partiledare ska jag, AKB ge igen på mina kritiker, jag ska berätta hur felfri jag varit och om bara ni andra bara hade skött er och gjort som jag ville då hade detta gått bra för jag var ju rätt. Det känns som att bitterheten har tagit överhand och det är ingen rolig plats att vara på. Fallet blir både högt och hårt.
Som ledare har vi mycket att lära av allt det vi sett under det senaste året och framförallt de senaste veckorna av moderaternas ledare och ledarskap.
Detta är en sorgens dag för allt ledarskap, ett ledarskap som drömde om att leda Sverige. Det är också en sorg över AKB och att hon inte öppnat upp för självrannsakan och ödmjukhet. Innerst inne i mitt hjärta så lider jag med henne över den saknade insikten och växande själviskheten. Det kommer ta tid till egen försoning. Hoppas bara att hon håller sig ifrån att försöka fortsätta ge igen via make som nu vill dra in ”elefanten från vardagsrummet” till sin förhoppningsvis bejublade show i höst. Gör han skämt av detta blir fallet för hans hustru ännu högre och hon har det tufft redan nu.