Var du där, vad coolt!
Söndag kväll, jag sitter och tittar på Mästarnas Mästare tillsammans med min 12-åriga dotter. Det handlar om min jämnårige Thomas Ravelli och hans första tid i Östers IF:s A-lag med både allsvenskt guld och landslagsdebut. Det är en sekvens från Värendsvallen och en allsvensk fotbollsmatch 1981. Jag säger spontant till min dotter att det är mycket troligt att jag sitter på läktaren och tittar på denna match. Hon svarar snabbt och distinkt – var du där, vad coolt!
Senare under kvällen har jag och min fru en dialog om andlighet, gud, livets mening, leva livet nu o.s.v. och efter dialogen så tackar vi varandra för att både jag och hon upplevde att den andre var där, närvarande och lyssnade på våra respektives tankar och känslor.
När jag gick och la mig för att sova så gick det inte att somna in. Mina tankar hade fastnat i hur ofta är jag där, närvarande mentalt och psykiskt där jag också är fysiskt. Jag konstaterar, alldeles för sällan. Personligen oroar jag mig sällan för det jag gjort eller det som hänt utan min oro ligger ofta framåt i tiden. Jag funderar och planerar för att ta kontroll över det som ska ske utifrån min själviska vilja och jag konstaterade i går att jag missar massor av njutning, upplevelser, kontakt, nyanser, idéer, vägledning m.m. för att jag inte är där, närvarande mentalt och psykiskt.
Hur är det med dig? Känner du igen dig?
För mig blev söndagkvällens kommentar från min 12-årige dotter en riktig injektion att verkligen se till att vara närvarande, vara där, där det just nu händer, där jag fysiskt är. Att vara närvarande i nuet, lita till att livet blir väl även om jag inte styr det, uppfatta alla små nyanser som gör att jag kan vara till stöd och hjälp för mina medmänniskor och inte minst njuta av livets händelser när de händer och inte likt Thomas Ravelli sitta 20 år senare och fråga sig, var det verkligen jag som var där, (Thomas, jag hoppas att du njöt 1994).