Närvaro – fysiskt, själsligt och mentalt
Jag har under de senaste veckorna pratat med många ledare och ledningsgrupper om vilket ledarskap som ska råda när vi ska utveckla medarbetarnas potential, förflytta dem framåt eller på annat sätt göra förändringar.
Självklart är det viktigt med strategier, målstyrning och andra hårda faktan som gör att vi och våra medarbetare vet vart vi är på väg. Till detta kommer sedan den viktigaste i förflyttningen och det är den personliga utvecklingen hos var och en, det som alltid tar längre tid än vad vi som ledare önskar.
I dessa samtal har vi pratat om det coachande ledarskapet och det situationsanpassade ledarskap. Alltid ställer jag frågan vad i dessa ledarskap är viktigast för att få våra medarbetare att vilja, våga, inspireras, motiveras o.s.v. till att göra den utveckling eller förflyttning som vi önskar och ser behov av – jo, fysisk, själslig och mental närvaro.
Av alla de ledare jag diskuterat detta med så inleder de samtalet med hur lite tid de har, hur tidsjagade de är och allt de inte hinner med för alla möten och olika aktiviteter som ligger utanför själva arbetsplatsen. Jag ställer då lite syrligt frågan om de har provat med att säga ordet NEJ. De småler och säger att jag vet, jag vet men …….
Ska jag få mina medarbetare att utvecklas, förflytta sig eller göra andra förändringar i sin vardag så måste jag som ledare vara på plats och vara själsligt och mentalt närvarande och jag måste gilla d.v.s. tycka om det och tycka att det är roligt att vara med mina medarbetare och stödja dem i utveckling.
Ledare som inte gillar detta de ska ställa sig frågan, varför är jag ledare. Är de ärliga svaren mer av de egoistiska och själviska då ska jag ställa mig frågan om jag är på rätt plats.