Min livshistoria förföljer mig
Jag har under de senaste veckorna mött ett flertal personer där vi arbetat med hur deras liv just nu inte fungerar som de ska. De är ledare och de märker med en tydlighet att organisationen och deras ledarskap inte samspelar. Detta skapar en frustration såväl hos ledaren som hos varje medarbetare i organisationen. Nu ska vi veta att olika medarbetare är olika mycket frustrerade, däremot så går dessa ledare med att det är tungt att vara ledare, det är tungt att möta medarbetarna, det är tungt att ”dra hela lasset” och det är med andra ord tungt att leva.
Denna tyngd och frustration skapar faktiskt hos samtliga ett beteende som gör att de blir mer både mer osynliga och i vissa lägen mer aktoritära som ledare för att de orkar inte möta sina medarbetare ”där de är”, de orkar inte med medarbetare som inte vill, som inte vill lära sig och medarbetare som bara lägger alla problem i ledarens knä – som ledarna uppfattar det.
I samtliga fall har vi arbetat med deras livshistoria för att se vilka överlevnadsstrategier de har utvecklat. Samtliga har råkat ut för tuffa sjukdomar hos en förälder som har präglat hela deras uppväxt i form av oro, ovisshet och ångest för att det värsta ska hända. Deras agerande som barn var att gömma sig, se till att allt det praktiska hemma fixade sig, vara snälla, lydiga och hjälpsamma. Inga krav på deras existens eller behov och de fick hålla inne min sina egna behov samtidigt som det hela tiden svävade ett orosmoln över att när som helst kunde det värsta inträffa.
Hur tror ni att de agerar idag som vuxna och ledare. Precis, de går undan, gör allt för att alla ska må väl i alla stunder, fixar allt praktiskt, håller inne med sina åsikter som de vet kan skapa konflikt eller oro i organisationen o.s.v. De återupprepar sitt barndomsbeteende för det är så de överlevde som barn.
Nu fungerar inte detta som vuxen och som ledare, det skapar kaos i stället för lugn. Så nu har dessa ledare att träna på nya sätt att möta sina medarbetare och det är tufft inledningsvis när hela kroppen och knoppen skriker i dig att du ska göra som du alltid har gjort tidigare.
Vilka överlevnadsstrategier har du från barndomen som idag i vuxen ålder inte är så funktionella, tid för dig att reflektera.