Att ödmjukt våga se sanningen
Den bistra sanningen kan ibland kännas både orättvis, felaktig, idiotisk och min första känsla kan vara att de är de andras, mina medarbetares som inte fattar hur vad som gäller. Det finns tre olika huvudvarianter av försvar när jag som ledare blir kritiserad för mitt ledarskap och dessa är att skylla ifrån mig på omständigheter eller mina närmaste, att låtsas som att jag inte hör kritiken och fortsätta på samma sätt eller att säga upp mig och byta omgivning för det var ju fel på alla människor.
Att jag i stället för att försvara mig faktiskt sätter mig ned och ödmjukt lyssnar på kritikerna, sätter mig in i deras situation och upplevelse, ödmjukt och närvarande vågar se på vilket sätt jag verkligen gör och vad mitt beteende och agerande faktiskt innebär för mina medmänniskor är en storhet som tyvärr allt för få vågar gestalta.
Det kan bero på att resultatet av ett sådant förhållningssätt är att jag själv måste göra en utvecklingsresa med all den smärta som det kan innebära. Att möta mig själv, se mina brister och hur mitt ego/min själviskhet har drivit mig fel. Att möta mina grund-värderingar och se hur jag egentligen lever efter dessa.
Mitt första steg i detta är att ställa mig frågan VAD VILL JAG?
Du som ledare kan ställa dig frågan om och om igen, dag efter dag vad vill jag idag. Vill jag utveckla min verksamhet och mina medmänniskor i den eller vill jag tillfredsställa mitt ego?
Hur svaret är kan vara svårt att se då det kräver en stor portion självinsikt för att se mitt ego och på vilket sätt det lurar och styr mig. Det jag kan vara säker på är att när mitt ego styr så får jag svar genom kritiska medarbetare om jag vågar se detta.