Som mina föräldrar sa en gång, ”jag har varit med länge men det som sker nu har jag aldrig sett maken till”. 

Tyvärr, mina läsare så är jag i närheten av att säga detsamma som mina föräldrar sa en gång. Det som får mig att säga så är min starka upplevelse av hur dåligt vi mår som människor. Nu vill jag absolut inte dra alla över en kam utan mer försöka peka på det fenomen jag ändå upplever.

Jag har jobbat med människor i hela mitt vuxna liv och med det menar jag att jag har haft ledande positioner med ansvar för personal och jag har sedan år 2000 jobbat som konsult med människors utveckling och hur de mår. Aldrig har jag upplevt att så många lider av det vi dagligdags kallar för stress. Vi orkar inte möta motståndet i vardagen och här menar jag det vardagliga motståndet som att barnen blir sjuka, jag missar bussen, jag skickar fel meddelande, jag hinner inte klippa gräset o.s.v.

Många upplever också att tiden med familjen och stunderna för mig själv i lugn och ro de finns inte. De finns där rent tidsmässigt fast jag upplever inte att de finns där för jag kan inte mentalt landa. Mitt huvud snurrar med en massa oro över sådant som har hänt eller ska hända.

Vart är vi på väg fragar jag mig? Är det ett mänskligt utvecklingssteg vi ser? Nej tyvärr tror jag tvärtom att få som människor kommer att få utveckla vår förmåga till att säga NEJ. Nej till att bara springa på, bara prestera och springa ifrån oss själva och våra känslor.  I stället säga JA till att stanna upp, lära oss acceptera saker som har skett, få kontakt med vårt inre och vår inre vägvisare, sätta mer fokus på den mentala äkta kärleken till oss själva och våra medmänniskor, säga ja till stillhet och eftertanke och framförallt våga välja. Göra val som är goda för dig och för din omgivning.

Något att tänka på inför den för många stundande stressiga julen där allt ska vara tip top, i alla fall på ytan.