Sitter och funderar på ett antal situationer som jag varit mer eller mindre delaktig i när det gäller ledare där tyvärr inte ledaruppdraget har passat dem. I det flesta fallen har jag fått helt klart för mig att ledaren själv har varit väl medveten om att han/hon är på ett uppdrag som de inte vill vara på.

I stort sett har samtliga bara önskat att få gå hem och hitta något annat som passar dem bättre. Ändå är det av naturliga skäl inte så enkelt. Tänk själv att säga till din arbetsgivare att jag går hem nu för det här ledaruppdraget passar inte mig, det är inte det jag brinner för.

Absolut att alla de fall jag tänker på skulle må bäst av detta OM det inte fanns en massa omständigheter som påverkar mitt agerande. Tänk att gå rakt ut i luften och inte veta om du har någon inkomst dagen efter. Hur ska vi överleva, hur ska vi kunna köpa mat, hur får vi pengar till alla räkningar, hur ska vi kunna köpa kläder till barnen, hur går det med vår inplanerade semester? Till det kan vi lägga all rädsla för vad alla andra ska tycka och säga. Är jag inget värd nu när jag inte är ledare?

För många, de allra flesta blir alla konsekvenser det motståndet som gör att jag sitter kvar på min ledarposition, kämpar mot mitt bättre vetande. Jag har det ändå rätt bra och dessutom tjänar jag så bra så det går inte att bara säga nej till.

Risken här är att jag blir mer och mer passiviserad, mitt mål blir att bara överleva. Min chef i sin tur ser blir mer och mer irriterad.

Vad gör nu min chef? Jag mer och mer passiviserad, min chef mer och mer irriterad. Förmodligen försöker chefen uppmuntra och kanske coach mig, vara på mig, börja jaga mig, förhoppningsvis blir chefen tydlig och säger ”att nu går det inte längre”.

Vad händer då. Ja, i de fall jag har sett så ser jag ofta att chefen går in och curlar. D.v.s. han/hon försöker lösa situationen för mig, hitta nytt jobb, omplacering eller på ett annat ställe. Han/hon försöker fixa till någon utbildning eller ta andra kontakter medan jag blir mer och mer passiviserad. Nu är det ändå klart att jag ska bort ”då får väl chefen lösa detta” tänker jag. Jag blir ett offer, ett offerbeteende som jag med stor risk tar med mig framåt i livet.

Här tänker jag att det är av största vikt att min chef ser till att jag tar ansvar för mitt liv, mitt framtida arbetsliv. Att det är jag som får agera och jaga nya jobb och utmaningar. Att min chef stöttar mina ansträngningar, hejar på, ger mig idéer och andra vinklingar m.m. utan att ta över.

Det är lätt som chef att ta över för jag tycker det är synd om min underchef, det beteendet stjälper i stället för hjälper – tänker jag, vad tänker du.