I helgen reflekterade jag runt det flertalet ledare jag mött under åren som haft det tufft i sitt ledarskap. Tufft på det sättet att de haft sin personal emot sig, varit kritiserade högt som lågt (korridorsnacket), svårt att få med sig personalen och de som haft ledningsgrupp har ledningsgruppen aldrig lyft utan det har legat en outsagd kritik i relationen.

Ja, ni känner säkert igen detta, det kan inte bara vara de situationer som jag har sprungit på.

Denna veckas reflektion fick mig att tänka tillbaka på mitt egna ledarskap och mina egna erfarenheter. Jag gick tillbaka alla mina dryga 20 år som ledare, ställde mig frågan ”hur var jag som ledare” och upplevde massor av situationer från alla år. Enskilda möten som jag bara kände ”hur kunde jag bete mig på det sättet”, gruppmöten och aktiviteter som både varit urusla till kanonbra, en ledningsgrupp som jag satt i som jag nu i efterhand bannar mig själv att jag var så urbota feg, en annan ledningsgrupp där jag inledningsvis ingick i teamet för korridorsnack och baktaleri o.s.v. Jag konstaterar, jag var ingen särskilt bra ledare.

Min räddning som ledare var i början på 90-talet då jag genom flera sammanfallande händelser fick kontakt med en ledarcoach. Han och jag började träffas kontinuerligt under två år. Först tre gånger per månad och sedan med längre och längre mellanrum. Däremellan hade vi en hel del telefonkontakt.

Här fick jag klart för mig vilken utveckling jag behövde och jag fick hjälp med mina steg, coaching och verktyg. Det mest betydelsefulla verktyget som vi använde, som blev tydligt för mig i helgens reflektion var just att vi reflekterade tillsammans. Varje gång vi träffades eller pratades vid så gick vi igenom olika händelser som hade skett sedan vi träffades senast. Han bad mig berätta om händelsen, mina upplevelser i händelsen, hur jag uppfattade de andra, hur jag uppfattade mig själv, på vilket sätt jag påverkade utgången/resultatet med mitt agerande eller icke agerande. Utifrån detta så pratade vi och tränade hur jag skulle velat agera.

Omedvetet tränade jag reflektion redan i början på 90-talet genom min coach. Utvecklingen för mig och för alla andra är att nu finns det ytterligare verktyg genom att reflektera utifrån ett meditativt förhållningssätt vilket innebär att har du en gång fått ditt verktyg kan du mycket fortare klara dig på egen hand i din reflektion och du kan mycket tidigare se och känna in olika situationer som gör att du har en större möjlighet att tidigt utveckla ditt ledarskap på egen hand.

Som avslutning reflekterade jag runt de flertalet ledare jag mött som jag rätt sent i den negativa processen kommit i kontakt med. Min känsla är att när det gått för lång tid så är det också svårare att ”rädda ledaren”, det finns helt enkelt ingen jordmån att utveckla sitt förändrade ledarskap ur. Förtroendet är kört i botten och resultat blir ofta att ledaren får lämna vilket egentligen skadar både ledare och gruppen. Tänk om fler ledare reflekterade kontinuerligt och ödmjukt vågade se sin del i olika processer och händelser. Så annorlunda det skulle kunna se ut och så mycket bättre grund det skulle finnas till att återfå förtroendet om och när det ibland går snett