Jag har hoppat över ett par veckors reflektion vilket har orsakats av några olika anledningar. Den stora anledningen är att jag och min familj råkat ut för en riktig kris, en sjukdom hos ett av våra barnbarn som kastade omkull oss alla för närmare två veckor sedan.

Vi väcktes en tidig morgon med budskapet om vårt barnbarns akuta sjukdomstillstånd vilket bl.a. medfört att han med ambulansflyg fördes till Akademiska sjukhuset i Uppsala och det vi i dagligt tal kallar för att han fått ”full uppställning av all expertis”. Lyckligtvis har allt börjat gå åt rätt håll de senaste dagarna och den lilla grabben har under de fyra senaste dagarna återhämtat sig på ett fantastiskt sätt. Det som dock fortfarande oroar är att läkarna har inte kunna konstatera orsaken till sjukdomen, vilket vi ber om att de inom kort ska hitta så att vi kan undvika återfall med eventuella efterföljande konsekvenser.

I all denna förvirring har både jag och min fru fullt upp med arbete. På ett sätt skönt för då har vi kunnat skingra tankarna en del och samtidigt jobbigt för vi har inte kunnat ställa upp lika mycket som vi ”borde” enligt våra krav på oss själva. Personalen, allt från specialistläkare till vårdare har gett grabben all omvårdnad som det går att tänka sig och lite mer. Ett boende på ett fantastiskt Ronald McDonalds hus har också gjort livet lättare för mamman, pappan och storasystern. Vilket innebär att vårt stora bidra är att be för tillfrisknad och skicka så mycket energi som det går till den lilla grabben så han får kraft att tillfriskna.

Två enorma reflektioner har jag upplevt under denna period. Vi är lite engagerade inom Svenska kyrkan och EFS. När några av våra bekanta häri fick höra om våra svårigheter så sattes det igång flera s.k. bönekedjor. Människor som vi inte känner och som föräldrarna till grabben inte känner vänder sina böner och ger sin energi till denna lilla grabb under flera veckors tid – helt otroligt. Jag är säker på att all denna kraft som riktas mot honom ger honom styrka att läka. Ni vet ”en droppe i Söderhavet ger vågor även mot den svenska kusten”.

Den andra reflektionen är vilken hjälp jag själv har haft av Mindfulness. Flera gånger per dag har jag verkligen satt mig i övning för att kunna släppa den smärta jag haft i kroppen, få en vidare bild av situationen och se att det finns fler dimensioner av det som händer, kunna släppa min oro och skapa tillit till läkarkåren, ge all kraft till grabben som jag har lagrad och överlämna skeendet till något större än mänskligheten (för mig Gud).

Jag vill påstå att Mindfulness har gjort att jag idag står upp och kan  vara till nytta för familjen, stödja barn och barnbarn och på samma gång vara till hjälp för andra som behöver min hjälp och mitt stöd. T.o.m. är det så att jag kanske just nu, och förhoppningsvis framåt är ett bättre stöd till andra på grund av att jag själv är i den omtumlande situation som jag och min familj är i. Tänkvärt.